Landslagsbrev april

2007-04-13 | Ulf Friberg | Artiklar

En härlig vårvärme har brett ut sig över Sverige den senaste tiden och löpglädjen måste ju vara fullständigt total! Den svenska terrängsäsongen har precis kommit igång och det återstår en månad till det verkliga startskottet för friidrottssäsongen, terräng-SM i Halmstad sista helgen i april på banor som kommer att vara riktigt utslagsgivande både när det gäller underlag och kupering. SM i terränglöpning är en bra indikation på hur vårträningen gått och är något som jag tycker att alla medeldistansare skall springa. Vi såg ifjol Rizak Dirshe, Johan Wallerstein och Joel Bodén visa framfötterna på korta banan och alla springa in bland de sex bästa. Senare på sommaren tog dessa herrar de tre medaljerna på SM 1500m.  Det är viktigt att ha den styrkan som 1500m löpare om man skall nå internationell standard, men även 800m löpare bör ha en bra grund för att exempelvis kunna orka 3 lopp på 3 dagar vid stora mästerskap.

Vid inomhus-EM såg vi detta när Mattias Claesson nådde finalen på 800m, men hade bränt det bästa krutet på vägen. Mattias har ändå under det sista året tränat betydligt mer uthållighet än tidigare och har insett vad som krävs i framtiden. Det här mästerskapet blev ändå det mästerskap där Mattias Claesson definitivt blev 800m löpare. Både försöksloppet, men framförallt semifinalen springer Mattias taktiskt klanderfritt. Ambitionen i finalen var att slåss om guldet, och han valde därför att ligga med högre upp. Tyvärr räckte inte krafterna och målsättningen att sikta på guldet kostade honom säkert bronset, men det kommer att komma fler chanser. Mattias är en underbar talang både fysiskt, men framförallt psykiskt. Med fortsatt uthållighetsträning, bevarad snabbhet, mer vana att springa tuffa 800m lopp kommer Mattias etablera sig i världseliten på 800m i framtiden. I övrigt från inomhus-EM gläds jag över Erik Sjöqvist återkomst. Man skall aldrig ge upp! Efter nästan två tuffa år med skador och oändligt med alternativträning och sjukgymnastik kom den nu 35-årige Erik tillbaka och nådde sin första ”riktiga” final på ett stort mästerskap. Otroligt bra jobbat! Eriks 8:e placering var nog också det bästa han kunde få ut denna gång då det gick riktigt fort på slutet. Det var ombytta roller för Henrik Skoog och Erik Sjöqvist denna gång. För två år sedan i Madrid så var Erik förste man utanför finalen. Nu fick Henrik känna på hur det är att precis bli utslagen. Nivån var dock betydligt högre än för två år sedan och båda killarna ligger riktigt långt framme inför sommaren. Rizak Dirshe drogs med skadeproblem i baksidan av låret och kunde inte göra sig själv rättvis. I ett bökigt försöksheat gjorde Rizak några taktiska missar och så var chanserna till en absolut möjlig final borta.

Intresset att svara på om vi skulle köra en uppföljning i april var minst sagt tunt! Vi beslöt arrangera nästa uppföljning till hösten istället. Juniorerna har dock haft egen uppföljning redan i mars.

Till NC 10 000m  den 27 maj i Finland kommer vi att sända 2 herrar respektive damer. Uttagningen kommer att baseras på vårens resultat, främst terräng-SM, men också tidigare insatser på sträckan kommer att finnas med i uttagningskriterierna. Anmäl intresse ni som är intresserade! Det går också att deltaga på egen bekostnad om man inte skulle kvalificera sig för landslaget. En bra möjlighet till ett bra lopp!

Vill också passa på att slå ett slag för våra svenska tävlingar under året och framförallt de som ingår i Folksam Grand Prix och SRC. Det är viktigt att vi kommer till våra svenska tävlingar så att det håller en hög klass och blir en bra möjlighet att utvecklas i. Givetvis skall man ta chansen att springa internationellt, men jag tycker att vi haft en tendens till att allt för många sökt sig utomlands trots att det finns bra tävlingar också i Sverige. Det har också funnits en jakt på att hela tiden försöka jaga bra tider istället för att försöka placera sig så bra som möjligt.  Risken blir då också att man ”bara” kan göra bra tider i den typen av lopp. För att bli en bra löpare krävs det inte bara att springa på bra tider, utan klara av att springa lopp på olika sätt! Målsättningen inför en tävling skall inte alltid vara att sätta personligt rekord utan det kan vara just att försöka springa på olika sätt. Att kunna styra ett lopp genom att göra loppet själv är en trygghet att ha när man kommer till internationella mästerskap och skall springa försökslopp. Att springa en snabb sista kilometer eller att försöka positionera sig under ett lopp och fatta bra beslut för att kunna ha chansen i en spurt är betydligt viktigare än att springa på en ”bra tid” och bli 12:a i ett lopp. Det handlar ju trots allt om placeringar och medaljer i slutänden. Det kan därför vara nyttigt och mycket utvecklande att springa som ”hare” i vissa tävlingar. Det är riktigt bra träning och oftast i farter som är högre än man är van vid själv, framförallt när man själv får göra jobbet. Många tappar också respekten för både farter, trötthet och konkurrenter.  Tag chansen och ”hara” i Folksam GP eller SRC i sommar. Planera in det som ett riktigt bra träningspass på väg till någonting ännu bättre…

Vill passa på att skicka med er vikten om tävlingarnas betydelse inför den stundande tävlingssäsongen. Tävling är oftast bästa träning, men allt för många är rädda att tävla om de inte är i riktigt bra slag. Skall man bara tävla när man är i toppform, ja då blir det inte många tävlingar under en säsong. Varje tävling behöver heller inte innebära att man förbereder sig maximalt. Det är viktigt att kunna tävla även om man kört ett tufft träningspass 2 dagar innan. Det skall dessutom inte behöva bli någon genomklappning för det, då ligger man nog och tränar alldeles fel. Man skall kunna springa på ganska bra även om formen inte är den bästa. Det kan vara just den tävlingen som farten, vädret och övriga förutsättningar varit perfekta och då gäller det att passa på. Våga tävla och släpp prestigen mellan er! Våga förlora, och göra saker du inte vågat förut i loppen för att utvecklas till nya nivåer.

Avslutar med en liten beskrivning och reflektion över världens tuffaste löpartävling, VM i terränglöpning:

Åter uppe bland de vackra teplantagen runt Kericho i kenyanska Rift valley och 2 400m höjd över havet. Solen skiner och vi har en behaglig värme på 25 grader, utan någon större luftfuktighet. Optimalt för träning till skillnad från kuststaden Mombasa…  J

Att uppleva ett VM i terräng i verkligheten tillhör verkligen höjdpunkterna av upplevelser.. Denna 35:e upplaga gick dessutom i löparnas land Kenya. Att det är någonting utöver det vanliga förstod vi redan veckan innan. Inslagen i den kenyanska televisionen avlöste varandra timme efter timme. Väl på plats i Mombasa hälsades vi med pompa och ståt på flygplatsen och eskorterades till hotellet med tutande polissirener.

Tävlingsdagen bjöd på det värsta tänkbara väder, en 35-gradig värme med en luftfuktighet kring 80 %. Inramningen var fantastisk med ett publikflöde till tävlingsområdet som gjorde det svårt för bussarna med tävlingslöpare att komma fram till starten. Enligt uppgift var det c:a 200 000 åskådare runt banan,  läktaren, kullarna, hustaken och uppe i träden. Det var också en jättelång kö utanför avspärrningarna med mängder av folk som inte släptes in och som bryskt hindrades att försöka klättra över avspärrningarna av piskande kenyansk polis.

Redan under juniorloppen tjöt ambulansernas sirener, som gick i skytteltrafik till stadens sjukhus. Här gällde det att överleva!

Mustafa löpte som vanligt lugnt och taktiskt från början. Han avancerade allt eftersom genom fältet. Med knappt 4 km kvar var han uppe på en 17:e plats och var bäste europé. Europamästaren och kompisen Mo Farah hade då fått släppa ett 20-tal meter och det såg ut som om Mustafa fortfarande var fräsch och på väg uppåt. På sista delen av det näst sista varvet så tog dock ”bensinen” slut. Tröttheten kom snabbt, och sista varvet var en kamp om att överhuvudtaget kunna komma i mål. Värmen och fuktigheten hade gjort slut på glukosförrådet. Sista 500 metrarna blev minst sagt vingliga, och Mustafa tappade förståss mycket tid och placeringar. Det blev till slut ändå en mycket hedrande 27:e plats, som visar att Mustafa närmat sig världseliten också utan hinder. Vetskapen om att han utmanat många av de allra främsta är något Mustafa får ta med sig härifrån när han slickat såren efter sjukhusbesök och dropp och återvänt upp till Kericho för en sista träningsvecka i Kenya.

Lycka till med säsongen och glöm inte att våga!