Breven från Amerika, del 2

2004-12-19 | Per Skoog | Artiklar

I Little Rock, Arkansas, befinner sig Petra Kindlund (just nu hemma på jullov), årets svenska juniormästarinna på 3000 m i flickor 19.
Veckan efter att hon tagit guldet i hemtrakterna i Borlänge (tävlar för grannortens klubb Falu IK) begav hon sig till det stora landet i väster – USA. För Bannisters läsare berättar hon nu om livet som ung löpande student ”over there”.

Amerika skiljer sig på många sätt fran Sverige. De flesta ar religiösa,
städerna saknar både centrum och den personliga charm som många av de
svenska har, men framför allt skiljer sig synen om vad terränglöpning är
för något. När de flesta i Sverige tänkar på terränglöpning, så ser de ofta
Lidingöloppets branta banor framför sig som går genom stigar i vacker natur.
Här springer man på platta gräsplaner, oftast på golfbana eller
fotbollsplaner, varv efter varv. Jag lovar, man blir psykiskt stark eller
psykiskt förvirrad, kalla det vad ni vill.

Jag sprang den sista terrängtävlingen för en månad sen och det var också den största
och längsta; regionals och 6km (kvaltävlingen för NCAA Championships). För
min skola är det ända conference (kvaltavlingen for regionals) som är den
viktigaste och den ägde rum på hemmaplan två veckor tidigare. Coach hade då
trissat upp oss rejält och hade förhoppningar om ett lagguld för tjejerna.

Men det gick inte denna gång då silver blev facit. Det var ända en stor
tillställning med conference, dagen innan hade vi bankett med b.la. tal från en
amerikansk landslagslopare som deltog i OS, i skrivande stund finns namnet
tyvärr inte kvar i minnet. Sedan kom media från alla håll och kanter att
bevaka tävlingen, men var var publiken? Likt Sverige var det de närmsta
sörjande och coacharna som fick heja fram de tappra själarna. Individuellt
lyckades jag dock inte så bra under conference, gick ut för hårt och
resultatet blev surare muskler an rutten mjölk.

Revanschlysten kom jag till Waco i Texas och med perstid redan pa 5km (med
1 km kvar) kan ni kanske själva förstå att det gick något bättre, slutade
ändå på 50:e plats, sager kanske en del om konkurrensen? En fördel om man
annars har planer att pröva USA är att man tycker om att resa, det tog oss
“bara” 8 timmar med minibusssen att ta oss till Regionals den gången (vill även
här redan varna för risken att inte kunna sova p.g.a. överenergisk coach).

Detta var fjärde och sista terrängtävlingen och med lättnad väntar
inomhussasongen (jag är inte något stort fan av terränglöpning). Coach
tror på teorin om att träna sig i form och därfor har vi inte haft så
många tävlingar, detta skiljer sig dock stort från olika skolor. Mycket
därför jag valde denna coach då jag vill ha kvar energi till en framgångsrik
utesäsong i Sverige.

Terrängtavlingarna i USA är mycket större i antal deltagare än i Sverige (om
man bortser från motionsloppen i Sverige), i regionals var det t.ex. uppåt
150 startande. Skillnaden emot Sverige är att det både är toppen och
bredden som deltar, i Sverige får vi vara glada om huvudtaget toppen är med.
Här behöver man i alla fall inte oroa sig över att springa vilse då man aldrig blir
ensam ute pa banan (det förutsatter förstås att man inte springer ifrån
motståndarna). Man har oftast någon att få draghjälp av och fightas mot.

Sedan är det alltid nytt folk man möter. I Sverige är det oftast inte svårt
att redan innan start lista ut hur resulatlistan kommer sluta. Men visst,
det har också sin charm, man vet var man har sin plats.

Jag vet att många svenska coacher ar skeptiska till att skicka sina aktiva
till USA. Jag kan erkänna att jag själv var rädd då diktatur fortfarande är
något som präglar många av de amerikanska coachernas filosofi. Jag valde
därför inte efter skola eller område, jag valde efter coach. Jag valde en
coach som jag hade hört gott om, det kändes tryggt. Därför har jag inte en
skola med bästa förutsättningarna, (fast i för sig var jag något bortskämd
med Falun och Lugnet). Här finns ingen inomhushall (flesta inomhushallar i
USA är för den delen odoserade), och det tar en stund att ta sig till banan
eller parkerna som vi tränar i. Men det funkar. Jag föredrar att få den
support som jag får av lagkamrater och coach än att träna själv i glamoriösa
inomhushallar. Det är sedan inte helt fel att ha förmånen att kunna träna
ute året runt, dock ibland i kort byxor, men ibland med tights och
överdragsbyxor (vädret pendlar och kan gå från 12 grader till 25 grader på en
dag).

I stort skulle jag kunna skriva ungefär lika mycket till om allt som händer
här. Det är inte bara löpning det handlar om, det är en upplevelse och
erfarenhet för livet. Jag trivs bra, men tycker det kommer bli riktigt skönt
att få komma hem under ett månadslångt jullov! En sak är säker, tycker man om
att ha mycket lov att vila, så är USA något man verkligen borde göra. Tre
månaders sommarlov och en månads jullov kan inte ha fel.

(Har du några frågor ar det bara att höra av sig, Per har mailadressen)

Breven från Amerika, del 1